21.3.16

Fiskarnas färgväxlingar.

Nya Pressen 169, 25.7.1912

Att kameleonterna ega förmåga att växla färg torde vara allmänt bekant. Däremot är det säkerligen mindre kändt, att äfven en hel del andra djur kunna växla färg, om också icke i så hög grad kameleonten. Enligt en uppsats if doktor B. Franz uti tidskriften "Zoologis chor Beobachter" ega äfven ett flertal fiskar denna förmågn, framför allt flundrorna.

Dessa fiskars färg är en skyddsfärg, som i förvånande hög grad kan anpassas efter hafsbottnens utseende. Detta är något som hvar och en lätt kan öfvertyga sig om genom att i akvarier göra experiment.

Där hafsbottnen är stenig antager en på sådana platser lefvande flundreart stor likhet med omgifningen. Sådana flundror, som lefva på "spräcklig" botten, visa utom ljusare och mörkare bruna fläckar äfven lysande hvita punkter och streck. Uti västra; delen al Östersjön, där hafsbottnen till största delen är bevuxen med mörka alger, äro flundrorna alltid betydligt mörkare än på de flesta ställen i Nordsjön.

I närheten af Helgoland, där hafsbottnen är tegelröd och där vattnet äfven tidvis är tegelrödt, lefver en torsk med denna färg, som mycket, starkt afviker från den brunaktiga färg, som torsken annars har.

I högsta grad märkligt är, att dessa fiskars färger ingalunda äro fixerade, utan att de ändra sig allt efter den omgifning i hvilken fiskarna lefvai. Genom iakttagelser och fysiologiska experiment har del blifvit ådagaölagdt, att färgväxlingen hos fiskarna sker hastigare i samma mån som omgifningens färger äro mera växlande. Om man till exempel låter en af do ofvan omtalade tegelfärgade torskarna från Helgoland lefva uti ett akvarium med vanligt grus på bottnen, skall man finna, att torsken redan på några veckor antager den för torsken normala färgen. Däremot förlorar den i Östersjön lefvande alivbruna flundran icke så hastigt sin mörkare färg, och detta på grund däraf, att den til följd af sitt lif på en så godt som regelbundet mörk botten förlorat sin förmåga att hastigare förändra färg.

En ganska intressant företeelse, som står i sammanhang med fiskarnas färgväxlingar, är den s. k. siifverglansen, som finnes på många fiskar, framför allt på buken och sidorna. Man har sökt förklara samma färg hos fiskarna såsom skyddsfärg och närmast .på så sätt, att fisken så att säga skulle försöka att efterlikna vattenytans färg eller så, att den sedd underifrån icke skule afsticka så skarpt mot ljuset. Dessa förlkaringar måste emellertid underkännas på grund däraf, att en fisk, som ser uppåt, enligt optikens lagar icke kan se sina kamraters silverfärg.

Frågan synes emellertid hafva fått sin lösning genom en del experiment, som blifvit gjorda utaf d:r Ward i London. D:r Ward placerade ett akvarium så, att han underifrån kunde observera fiskarna däri, utan att dessa kunde se honom. Han blef därvid i tillfälle att iakttaga, hurusom fiskarnas silfverglänsande buklar och sidor knappt kunde urskiljas, alldenstund de helt enkelt verkade som speglar, hvilka noga återgåfve omgifningens alla färgtoner. Detta så länge fiskarna intaga sin normala ställning i vattnet. Men så snart en fisk lutade sig åt sidan eller svängde sig upphörde silfverglansen att verka som skyddsfärg. Så snart fisken rörde sig, uppstod en tydlig ljusreflex, och det är efter alla sannolikhet dessa ljusreflexer som visa en roffisk, hvar hans byte finnes.

Ei kommentteja :