19.1.16

Uppfinningarnas bok. Färgning och tryckning. Färgningens teknik. Ylle-, silkes-, bomulls- och linnefärgning. De olika färgernas framställning.

Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund: Uppfinningarnas bok.
Femte bandet. Det dagliga lifvets kemi. Färgning och tryckning.
L. J. Hiertas förlagsexpedition, Tukholma 1874.
Tryckt hos K. L. Beckman.
Det praktiska förfarandet vid färgningen. Hittills ha vi blott syselsatt oss med förberedelserna till färgningen; vi skola nu lära känna hennes egentliga teknik. Förut måste dock erinras, att denna vigtiga industri drifves ej mindre som handtverk än som konstyrke och fabriksmässig tillverkning, samt att härvid en sådan fördelning af arbetet eger rum, att hvarje fabrik vanligen blott syselsätter sig med något visst slag af färgning. Sålunda finnas särskilda ylle-, silkes-, bomulls- och linnefärgerier, blåfärgerier, turkisktrödtfärgerier, sobelfärgerier (för pelsverk) och skönfärgerier. Det sista namnet gafs förr åt buntfärgerierna; nu mera är det företrädesvis de färgerier, der gamla tyg uppfärgas, som få denna benämning. Då här, som öfver allt, arbetsfördelningen mera förekommer i fabriksindustrin än i handtverket, förenar detta senare vanligen flera grenar af yrket.


Den egentliga utfärgningen af det betade tyget sker i en lösning eller infusion af färgstofter, kallad färgbadet, badet eller kypen. Badet befinner sig i färgkittlar, hvilkas form och ämne ingalunda äro ovigtiga. Vid upphettning med ånga använder man helst kärl af trä eller cementeradt murverk, vid uppvärmning för fri eld kittlar af förtent koppar, messing eller gjutjern. Vanligen är kitteln rund och djup; blott till silkesfärgning, som »fordrar lägre temperatur, begagnar man ovala kittlar. Flockull kastas helt enkelt uti och upptages åter med käppar; garn hänges fuktadt öfver käppar i badet och uppvindas på den öfver kitteln anbragta kavilirstocken (vridkafveln); tyg nedhasplas våta i badet medelst en tvärs öfver kitteln anbragt haspel och föras i en oupphörlig kretsgång, på det inga veck må uppstå och alla ställen komma i beröring med badet.

Vi se i fig. 327 .en sådan apparat afbildad. Kypen C innehåller färgbadet, hvilket genom ångröret V uppvärmes efter behof och genom röret E kan förses med kallt vatten. Färgämnets kemiska natur och den mörkare eller ljusare färg, man Önskar gifva tyget, bestämma badets värmegrad och utfärgningens tidslängd. Då hon är slutad, urvrides garnet, tygen upphängas öfver bockar till afdrypning och afkylning och bomullsväfvarna ur-pressas. Vridmaskiner och centrifugaltorkmaskiner lemna härvid god hjelp. Ylletyg måste utspännas för att ej vid torkningen krympa. Efter utfärgnin-gen tvättas och torkas alla tyg. Härmed är dock ej arbetet afslutadt. Garnet och väfnaderna förete nämligen ännu ej den renhet och skönhet i färg, de skola hafva; i synnerhet är detta fallet vid krappfärgning. De måste derför skönas. Sköning eller avive ring verkställes genom förnyad betning med tennsalt, klibad, såpa o. s. v. Vid applikationstryck på ylle, siden och bomull sker aviveringen medelst ånga.

Yllefärgning fordrar som förberedande åtgärder tvättning, urlakning, svallning (med het vattenånga), blekning med svafvelsyrlighet och afsvafling (genom sodalut). Med de flesta färgämnen förenar sig ullen omedelbart, men färgen blir mattare och mindre hållbar, om betning ej föregått.

För att bereda hvit ull bör ullen först dugtigt tvättas med tvål och derefter endast svaflas. >At hvita ylletyg ges derefter ett kritbad. Fina, hvita ylleväfnader göras ofta blå med litet berlinblått, eller ock tillsättes en ljusviolett färg för att täcka ullens egen gulaktiga färgton. Detta är egentligen en fysikalisk färgning, då hon ej afser att framställa, utan tvärtom att förstöra en färg medelst dess komplementfärg. Ullen uthärdar vid betningen beröring med många fria syror, utan att dessa skada henne; neutrala salter deremot, och i synnerhet tennsalter, tål hon dock ej. Den för ylle brukligaste betan är vinsyra, dels ensam, dels tillsammans med jern- och kopparvitriol, alun och tennsalter. Denna beta gör ullen mjuk och ger henne en gulaktig färg. Med vinsten och alun betas nästan alla yllevaror, i synnerhet för ljusa färger i grönt, gult, rödt och brunt. Till svart- och gråfärgning begagnas vinsten, jern- och kopparvitriol, till grå färg vinsten med galläple och sumak, till sachsiskt blått och grönt alun. Tennsalter i blandning med alun och vinsten användas företrädesvis till skarlakansrödt, oxidulsalt till gult, quercitron och kochenilj. Jernsalter gifva med blåholts lifliga blågröna och svarta färger. Till yllefärgning väljer man helst organiska färgämnen, men på senare tiden äfven kemiska.

Silkesfärgaren behandlar antingen vanligt råsilke eller sådant, som genom sköljning och gummits borttagande blifvit mjukt och glänsande eller blekts. Det sistnämda är nödvändigt för att få riktigt klara och vackra färger. Råsilke har större frändskap till färgämnena än beredt silke och fordrar derför färre och blott enkla bad. För att färgas hvitt kokas silket i en tvållösning och svaflas, hvarpå det Sköljes och vändes i löddrande tvålvatten; vanligen tillsättes litet orleana eller orselj, indigoblått eller kochenilj, af samma orsak som kocheniljen blånas. Som betor för silkesfärgningen användas mest alun och fysikbad af tennklorid med bresilja eller blåholts, men äfven tennklorur. Med utmärkt framgång ha äfven anilinfärgerna blifvit upptagna inom sidenfärgningen

Bomullsfärgning behöfver ej alltid föregås af tvättning och blekning; till mörka färger kan äfven oblekt garn tagas, om det blott blifvit urkokt med potaska. Bomullsbetorna äro: alun, ättiksyrad lerjord, jern- och kopparvitriol, sumak, tennsalt, svafvelsyradt tenn, ättiksyrad kopparoxid, ättiksyrad och träättiksyrad jernoxid och oxidul. Alla färgstofter användas vid bomullsfärgning.

Linnefärgning en fordrar samma förberedelser som den föregående, och med några afvikelser i betornas sammansättning är äfven det öfriga förfaringssättet liksom valet af färgämnen det samma.

Öfvergå vi nu till de särskilda färgernas anbringande på de olika trådämnena, ha vi egentligen blott att göra med fyra grundfärger, nämligen blått, rödt, gult och svart; alla de öfriga äro bifärger, som uppstå genom grundfärgernas blandning och förändring. Det är emellertid naturligt, att man vid hvarje färgs framställning går till väga på ett särskildt sätt, hvilket beror så väl af trådens beskaffenhet som deraf, om det är det ospunna ämnet, garnet eller väfnaden, som skall bearbetas. Vi skola genomgå hvar och en färggrupp för sig utan att dock ingå i några tröttande enskildheter, hvilka fackmannen alltid har tillfälle att annorstädes inhemta.

Ei kommentteja :