Osa kappaleesta Chemie och Physik.
Osa luvusta I Physik och oorganisk Chemi
Ote teoksesta:
Årsberättelser om vetenskapernas framsteg,
Afgifve af
Kongl. Vetenskaps-Academiens Embetsmän
D. 31 Mars 1821.
Stockholm,
Tryckte hos J. P. Lindes Enks, 1822.
Osa luvusta 1. Physik och oorganisk Chemi.
s. 21-78
Ljusets polarisation ... 21-23
Magnetisk kraft i det violetta ljusen ... 25
Sammansättningen af jernhaltiga blåsyrade salter ... 61-64
Svafvelhaltig blåsyra, Svafvelbundet i cyanogén ...64-66
[21]
[...]
Ljusets polarisation
Den egenskap hos ljuset, som för ett decennium upptäcktes af MALUS och af honom kallades Ljusets polarisation, har önda sedan dess upptäckt varit ett föremål för utmärkta naturforskares bemödanden, och utgör nu en ganska betydlig del af läran om ljuset. MALUS bortrycktes förtid från utvecklingen af sin upptäckt; men den väg han först brutit, har blifvit vidare dbanad af
[22]
BIOT, BREWSTERm ARRAGO, SEEBECK och FRESNEL. - Man har funnit att alla kristalliserade kroppar, hvilkas grundform ej är en af de så kallade reguliera, hafva den egenskapen att polarisera ljuset; och BREWSTER och BIOT hafva begagnat denna de kristalliserade kropparnars egenskap till studium af lagarna för kristallisationen, så att man nu mera, för att bestämma grundformen af en kristall, behöfver rådfråga äfven dess verkan på ljuset, och får dervid oftast att sällare svar än kristallographens stundom djupsinniga och svåra beräkningar förmå att gifva. BREWSTER har på detta sätt rättat åtskilliga misstag om rätta formen på mineralier. BIOT har funnit att vissa vätskor också hafva den egenskapen att polarisera ljuset, han har undersökt detta phenomen t. ex. på terpentinolja, och genom en ganska snillrik tillställning bestämt att denna egenskap bibehålles af oljan äfven sedan hon blifvit förvandlad i gasform.
Såsom ett prof på de oväntade upplysningar hvartill detta nya studium kan föra, tjenar följande iakttagelse af BREWSTER. *) EDINBURGS Philosophical-Journal. Julii 1820, pag. 99.Han hade funnit att de färgor som af ljusets polarisering åstadkommas i bernsten, oftast lägga sig i ränder bredvid hvarandra °). Detsamma hade han äfven märkt hos några diamanter. Vid närmare granskning af detta phenomen fann han små portioner af luft inneslutna i båda, hvaraf följde att luftens expansions-kraft hade gifvit
[23]
en polariserande structur åt de delar, hvaraf den var närmast omgifven. Det syntes i synnerhet tydlig på tvenne diamanter, af hvilka den ene var en regulier octaedrisk kristall, och i hvilken luftblåsan hade en betydlig storlek. BERSTER eftergjorde sedan samma phenomen, med luftblåsor inneslutne i glas och i gelée. Så luften ej kan utöfva denna verkan på en fast kropp, måste den hafva skett medan den fasta kroppen ännu var mjuk. Att bernstenen varit i flytande tillstånd, hafva vi länge sedan funnit af de insecter och vextämnen den innesluter; men att diamanten någonsin kunnat varat det, hafva vi ej haft anledning att förmoda, och skulle ej hafva det ännu, om det af BREWSTER iakttagna strålbrytningsphenomenet kunde på annat sätt förklaras; ty diamanten är, såsom rent kol, den enda af alla kända kroppar som ej låtit smälta sig vid de högsta temperaturer konsten förmått frambringa.
*) Annales de Chimie et de Physique, par M:es GAYLUSSAC et ARRAGO, T. XIII. p. 151.BIOT har funnit att långa och smala glasremsor, som ej hafva den egenskapen att polarisera ljuset, erhålla den om de gnidas med ett vatt kläde så att de blifva ljudande, men förlpra den åter så snart de upphöra att ljuda °)
[---]
[25]
[---]
Magnetisk kraft i det violetta ljusen
För några år sedan upptäckte MORICHINI, Chemiae Prof. i Rom, att en nål af stål kan magnetiseras, om det violetta ljuset af prismatiska färgspegeln uppsamlas med en convexo-convext glas och den så bildade focus långsamt föres öfver nålen från den ena ända till den andra, hvilket fortsättes minst ½ timme. Den röda ljustrålen har ej denna egenskap. MORICCHINIS försök hafva sedan blifvit eftergjorda på flera ställen, merendels med nekande resultat, och man var på vägen att anse denna upptäckt förhastad, då PLAIFAIR, Physices Prof. i Edinburg, i Italien bevistade ett lyuckadt försök, hvars riktighet af honom intygades och återkallade uppmärksamheten härpå. Man uppher såsom nöfvändiga vilkor för erhållandet af detta resultat en molnfri himmel, samt att atmosferen bör vara belastad med så litet fuktighet som möjligt.
[---]
[61]
[---]
Sammansättningen af jernhaltiga blåsyrade salter.
GAYLUSSAC upptäcte för några år sedan att blåsyran består af en egen kropp, af honom kallad Cyanogène, som består af kol och qväfve, och som, likt svafvel, tellur och selenium, med väte ger en egen syra, blåsyran, hvars namn han från Acide prussique
[62]
ändrade till Acide hydrocyanique. Han visade dervid att hvad vi förut ansett för blåsyrad qvicksilfver-oxid, är en förening af metalliskt qvicksilfver med cyanogene, en qvicksilfvercyanure. Man har sedan undersökt de så kallade jernhaltiga blåsyrade salterne (Blodlutssalterna). PORRET, THOMSON, ROBIQUET, DÖBEREINER hafva deröfver utgifvit afhandlingar. Alla hafva af sina anlyser fått skiljaktiga resultat, alla hafva om naturen af deras sammansättning hyst afvikande meningar, hvaribland likväl de fleste hållit sig vid den förmodan, att det jern dessa salter innehålla, utgör en väsentlig beståndsdel af syran, hvilken de kalla jernhaltig blåsyra och i de jernhaltiga blodutssalterna anse vara förenad med en oxiderad basis. En i sednare hälften af K. V. Acad. Handlingar för 1819 införg afhandling, har haft till ändamål att ådagalägga att i de af dessa salter som innehålla eldfasta alkalier och alkaliska jordarter m. m. fl. baser, finnes hvarken blåsyra eller oxiderade baser, utan att de äro sammansatte af jern-cyanure med cyanyren af alkalits eller jordartens metalliska radical, i ett sådant förhållande ett en atom jern-cyanure är förenad med två atomer af den andra metallens cyanure och att, om metallerna oxidera på bekostnad af vatten, så lösgöres just den portion väte som fordras för att bilda blåsyra och jernoxidulens syre blifver hälften ad den andra basens. Desse utgöra således dubbla cyanurer. De hafva all yttre likhet med salter, bildade af oxiderade baser och surehaltiga syror, äro likasom de lösliga i vat-
[63]
ten, kunna föreas med kristallvatten, hvilket åter genom fatiscering bortgår. Alla dem vidkommande phenomén kunna förklaras endast på ett analogt sätt med den nya theorie om saltsyrans natur, som GAYLUSSAC och DAVY uppgifvit och som redan är för allmänt känd för att här behöfva serskildt vidröras. Ammoniaken och de scagare baserna befinna sig i dessa föreningar oxiderade och i form af dubbla blåsyrade salter, som bestå af en atom blåsyrad jernoxidul på 2 atom. Af den andra blåsyrade basen. Berlinerblått är ett dylikt dubbelsalt, hvari jernoxiden håller dubbelt så mycket syre som jernoxidulen. Härifrån afviker likväl det berlinerblått som bildas då hvit blåsyrad jernoxidul blånar i luften, ty detta håller ett öfverskott af basis och synes vara af lika natur med de färgade föreningar som erhållas då neutral arseniksyrad eller phosphorsyrad jernoxidul syrsättas på luftens bekostnad. PORRET hade funnit att den jernhaltiga blåsyran kan afskiljas och fås att kristallisera om dess förening med baryt sönderdelas med svafvelsyra. Ett ännu bättre sätt till dess erhållande är, att sönderdela dubbel-cyanuren af jern och bly med svafvelbunden värgas, samt att afdunsta den erhållna sura vätskan öfver svafvelsyra i lufttomt rum. Man erhåller då en hvit luktlös saltmassa af en angenäm och rent sur smak. Den är sur blpsyrad jernoxidul. Alla dessa dubbel-cyanurer kunna förenas med concentrerad svafvelsyra till egna sura salter af två baser och två syror, bland hvilka några kunna erhållas kristalli-
[64]
serade. Dessa dubbelsalter sönderdelas af vatten. Dubbel-cyanurerna förstöras af en högre temperatur i täpta kärl. De som innehplla alkaliernas och de alkaliska jrodarternas metalliska radicaler, fordra dertill en ganska hög temperatur, qväfgaz utvecklas och slutligen återstår en blanning af kolbundet jern med alkali.metallens cyanur, som ej af hettan decomponeras. De oädla metallernas jernhaltiga blåsyrade salter sönderdelas på ett sådant sätt att vatten, blåsyrad sammoniak och qväfgaz bortgå, och metallerna återstp kolbunda. De ädla metallerna afgifva cyanogen under det att jerncyanuren afger gväfgas och en blanning af den reducerade ädla metallen med kölbundet jern årerstår. Desse kolbundna metaller äro föreningar i bestämda förhållanden, svarande mot kolsyrade salter, hvilka föreningar förut voro okände, emedan de ej kunna directe frambringas, såsom de svafvelbundna och arsenikbundna metallerna. De framställa i allmänhet det phenomenet att, efter slutet af cyanurens destillation, hastigt utsatte för glödningshetta synas fatta eld och brinna för ett ögonblivk, oaktadt de dervir icke råkas af luften. Det phenomen är af alldeles samma natur som de antimonsyrade salternas förglimmande, redan förut beskrifvit i K. V. Academiens Handlingar för 1812. (pag. 238.)
Svafvelhaltig blåsyra, Svafvelbundet i cyanogén.
Man hade sedan längre tid tillbaka märkt att blåsyra i en viss modification, i stället att med oxiderade jernsalter frambringa berlinerblått, färgar dem blodröda
[65]
utan att fällning. PORRET upptäcket att denna förening fås, då blodlutssalt behandlas med svafvel, som uttränger jernet och bildar en egen syra med blåsyran. PORRET, v. GROTTHUSS o. n. fl. hafva försökt utreda denna syras sammansättning med ganska olika resultat. En i K. V. Acad. Handlingars förra hälft. för år 1820 införd afhandling har haft till föremål att visa att, då dubbel-cyanuren af jern och kalium (vattenfritt blodlutssalt) upphettas med svafvel, förenas svaflet dermed och bildar en ny kropp, som består af svafvel, cyanogène och metall, hvilken man kan kalla sulfocyanur och den med metallen förenade kroppen svafvelbundet cyanogène. Jernsulfocyanuren sönderdelas dervid till en del af hettan, qväfve och svafvelbundet kol utvecklas och svafvelbundet jern återstår, men sulfocyanuren af kalium är eldfast. Den upplöses i vatten hvarur den åter kristalliserar, utan aff hafva tillägnat sig hvarken syre eller väte; men om en syra tillblandas, så bildas kali på vattnes bekonstnad och det svafvelbundna cyanogène förenas med väte till svafvelbunden blåsyra, som är en egen ganska skarpt sur kropp. Svafvelbundet cyanogène består af lika volumer qväfve, kol och svafvel, eller af en atom cyanogène och 2 atomer svafvel, och den svafvelbundna blåsyra och 2 atomer svafvel. Svafvelbundet cyanogène har ej kunnat erhållas i isolerad form, emedan på våta vägen bildas alltid
[66]
svafvelbunden blåsyra och på den torra uppkomma af sulfo-cyanurerna svafvelbunden metall samt svafvelbundet kol, och cyanogène och qväfgaz utvecklas. - Selenium ger med jernhaltigt blåsyradt kali en förening alldeles analog med den svaflet ger, men selenhaltig blåsyra synes ej existera.
[---]
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti