18.9.07

Om vaxmaleri (I)

Wiborg 52, 7.7.1857

(Efter Keller och Bleichrodt).

Eleodoriskt eller puniskt vax (vaxtvål), är enligt några lärde målares åsigter det medel hvarigenom forntidens målare lyckades gifva sina färger den skönhet och varaktighet, de bibehållit intill våra tider. De gamle Phoenisierna eller Punierna, skola i synnerhet begagnat sig af detta bindemedel. De bekanta olägenheterna af oljan vid oljomålning: mörkning, falsk glans etc. ha längesedan gjort ett annat vehikel till färgernes fixerande önskvärdt och de gamles kännedom af ett annat, bättre medel, har foranledt flerfaldiga försök och afhandlingar deröfver af fornforskare och lärde. Dels genom direkta undersökningar af åtskilliga antika målningar, som upptäcks i Herculanom och andra forntidens qvarlemningar, och som, ehuru af tusenårig ålder, funnits lika friska och oförändrade, som om de nyss lemnat konsnärens hand, hade man öfvertygat sig, att vax utgjorde en hufvudsaklig beståndsdel uti forntidens färger; men försöket att upptäcka de forntida målarenes förfarande misslyckades länge. Det allmännaste sättet man i den vägen begagnade och hvilket ännu af mången författare rekommenderas, var att förena vax med alkali till vaxtvål, som är upplöslig i vatten; men denna upplösning gör också en, med dylik tvål i stället för olja blandad färg, upplöslig i fuktig luft, och således ganska forgänglig mot tidens åverkan, denna olägenhet har man dock påhittat att afhjelpa, som det dynes, åtmistone i vissa fall, genom att måla duk med vaxgrund, som sedermera genom värme förenas med färgerna på taflan. Af större olägenhet torde de förändringar vara, som alkalierna tillvägabringa på våra dugligaste målarefärger. Endas blyhvitt, ockror, bensvarta, med ett ord mineral- och jordfärger förderfva de icke.

Som de af våra läsare hvilja det kunde roa att försöka detta vaxmåleri, icke lara arbeta för en alltför aflägsen efterverld, utan blott för eget och samtidens noje, så beskrifva vi här, de oss bekanta sätten för vaxmåleri, emedan dessa målningar, väl utförda, vida öfverträffa aqvarell; de lika oljetaflor med sköna lifliga färger, men fordra icke så mycket redskaper, skicklighet och besvär, som vid oljemålning. Det enklaste sättet synes vara följande, för måleri med vattenfärger. Här bereder man sig puniskt vax på följande sätt: 4 vigts rent hvitt vax sammansmältes med 3 delar sint sönderskafven hvit fransk tvål, omröres beständigt med en liten tradspade och småningom tillsättas i små portioner 1 del god fet stö grädda; när allt smält och förenat sig till en massa, uthålles den uti små papperslådor för att stelna, och är så färdig till begagnande. Tvålen kan länge bevaras uti pappersomslag på något svalt ställe, och då den skall begagnas skäres deraf, efter bepröfvande inhemtad genom ofning och försök, något af tvålen som upplöses i svag sötmjölk; med denna upplösning rifves de färger som behöfvas till arbetet på den vanliga glasskifvan och utblandas efter någras föreskrift derefter med litet gummivatten. Dessa färger kunna begagnas också det puniska vaxet vara ganska nyttigt; dess beradande till sådant ändamål sker på följande sätt: uti 3 stop vatten släs 1 skålp. nyligen bränd (osläckt) kalk uti ett kärl, i ett annat blandas ½ skålp. renad pottaska med 1 slop vatten, derefter blandas båda vätskorna tillsammans, silas genom fint linne eller filtreras och kokas så länge tills luten blir nog stark att bära ett friskt ägg, skom lägges uti den. Då ägget icke mera sjunker i luten, utan simmar deruppå, skäres 4 lod rent hvitt vax deruti och kokningen fortsättes så länge tills af vaxet bildats tvål som flyter på lutens yta. I stället för det vatten som under kokningen afdunstar från luten, måste småningom i beredskap varande hett rent vatten tillslås i kokkärlet. När tvålen bildat sig på luten, får den der svalna, upplägges sedan på dubbelt linne att luten får afdrypa, skäres i bitar och förvaras i pappersomslag såsom förut är sagt. Med den oljla eler oljefernissa med hvilken skall målas, sammansmälter man en liten del af denna tvål, innan oljan eller fernissan sammanrifves med färgen; dock skall man väl äktra sig att af tvålen taga för mycket, emedan förgerna då icke så bra låta behandla sig. De med denna vaxtillblanding utförda oljemålningar skola ständigt hålla sig friska och lifliga, samt aldrig spricka - allt stora fördelar. Det tillblandade vaxet håller mpplningen alltid fet och smidig, förhindrar dess med tiden vanliga uttorkning. Om en färg något mattas, får den genom ett tunnt fernissöfverdrag åter sin ursprungliga glans. Till målningar inom hus, dekorationer etc. egnar sig dessa målningssätt ganska väl.

Ett tredje sätt, som synes vara af större varaktighet, men erfordrar mycket mera konst och färdighet, är följande: Såväl vatten- som pastellfärger begagnas härvid med ingen olja och målningen sker bäst på fin linneduk, ehuru papper uppgifves såsom äfven användbart. Den duk man valt sig till att arbeta på, utspännes såsom vid oljemålning strangt och jemnt uti en ram, som dock bor vara så mycket större än den blifvande målningen, att denne helt och hållet rymmes inom ramens inre öppning, utan att sträcka sig till des kanter; orsaken hvarflre detta foreskrifves finnes latteligen af det följande. Om den i ram uppspända duken, som bör vara tät och stark, skulle hafva några s,å knutar på den sida sit målning kommer, så mpste de med en slatskuren pimpsten, varsamt afslipas och jemnas. Derefter öfverdrages hela baksidan af duken med rent hvitt smalt vax, så tjockt att det framdeles vid en ny smaltning maktar tränga genom duken och å dess andra sida anbragte färger; denna öfverstrykning sker med en borstpensel i varmt rum, eller starkt solsken om sommarn. När vaxbakgrunden väl stelnat, anbringas på taflans framsida grunden för sjelfva målningen. Denna grund består utaf någon ljusare jordfärg efter behag, i rent vatten sammanrifven med god slammad krita, eller uti blott krita och vatten. Härmed öfverstrykes duken jemnt och slätt, med en tunn och bred bordsknif eller pensel, efter beqvämlighet, blott så tjockt att dukens alla porer väl uppfyllas och jemnas till en slät yta. När denna grund torkat kan man påbörja sitt målare-arbete på vanligt sätt med vattenfärger, blott med den skillnad att intet gummi- eller temperaturvatten får dervid begagnas, endast rent och klart vatten. Alla färger som uti oljemåleriet begagnas, uppgifvas äfven här vara användbara och dertill ännu följande, som med olja icke brukas, nemligen realgar, blyrödt (mönja) och spanskt grönt, men alla dessa färger få blott rifvas med vatten. Som många torra färger antaga en helt annan ton eller utseende sedan de blifvit inpregnorade med vax, än den de hade uti sitt naturliga tillständ, så är det högst nödvändigt att känna detta förhållande, för att derefter beräkna den blifvande effekten utaf sitt arbete; detta inhämtas blott genom försök och erfarenhet. Såsom en ledare till denna erfarenhet gör man sig en sorts färgtonsskala. Man lager tvenne i ramar uppspännda dukar och anlägger dem enligt här förut beskrifna sätt både med bakgrund och grund för målningen; på den ena af dessa färdig preparerade dukar uppdrager man, uti omkring en tums breda parallela ränder alla enkla, oblandade färger bredvid hvarandra; på den andra duken göres likadana ränder men af olika färgblandningar och i olika nyanser. Öfver det hela göres ett register efter numror på duken; när dessa färger torkat, upvärmes vaxet på bakgrunden, det är de fixeras, på sätt som har nedan skall beskrifvas och då får man se hvad utseende hvarje färg antager när den blifvit genomträngd af vaxet. Med erfarenhet efter denna färgskala utför man sin tafla med de uppgifna vattenfärgerna på den lösa kritgrunden.

(Forts.)

Ei kommentteja :