24.5.07

Färgblindhet


Wiborgsbladet 197, 24.8.1888

Är 1798 beskref den engelske dysikern Dalton ett dittils obekant, egendomligt fel i synapparatren hvilket till hans ära benämndes "daltonism". Enligt hans beskrifning äro de med detta lyte behäftade personerna icke i stånd att uppdatta vissa färger eller skilja dem från andra. Sedermera har man kallat felet "färgblindhet". Dalton, som sjelf var färgblind, omtaalr på följande sätt sitt synfel: "Karmosin synes mig som blått med en liten blandning af mörkbrunt. Törnrosen synes mig ha samma färg som violen. Kindens friska rodnad hos en flicka liknar i mitt tycke en bläckfläck; blod synes mig ha samma gröna färg som en butelj. Rödt och skarlakan förefalla mig vid dager som askgrått- Grönt förvexlar jag med brunt och brunt med grönt".
Den färsta, som fäste uppmärksamheten på den praktiska betydelsen af detta fel, särskildt för järnvägstjenstemän, var Wilson i Edinburgh år 1855. Numera låta alla järnvägsstyrelser undersöka färgsinnet hos de personer, som söka anställning vid trafikpersonalen.

För att tatta hvad färgblindhet är, något som bör hafva intresse för en hvar, är det nödvändigt att först ha en klar föreställning om färgerna i allmänhet. Betrakta vi färgsystemet, så finna vi först fyra grundfärger: rödt, gult, grönt och blått, hvilka vi måste komplettera med hvitt ovh svart. Alla öfriga färger äro att anse som blandade och kunna äfven tillblandas af grundfärgerna. Hvarje par af dem gifver blandade i rigtig mändg hvitt eller grått. Man kallar dessa färger för deras egenskap att till sammans bilda hvitt: komplementfärger, och sådana äro äro t. ex. röd och grönt, violett och gröngult, blått och gult o. s. v. Rödt, grönt, gult och violett antager man såsom "grundfärger", emedan de äro de enda rena färgqvaliteter, som tillsammans gifva fullkomligt hvitt. Det vore nu mycket önskvärdt, om för alla färger funnes öfverenskomna och öfver alt gällande lika namn. Men tyvärr är detta icke fallet. Den säkraste frunden för fixeringen af bestämda färger erbjuder solspektrum, och som stödjepunkter tjena dess Fraunhoferska linier. Helmholtz benämner dess färger på följande sätt: röd-cinober, orange mönja, gul blyglans, grönt Schéelesgrönt, blåklintberlinerblått, indigoblått, indigoblått-ultramarin, viol-violett. I spektrum förekommer ej purpur hvars hvitaktiga nyans kallas rosenrödt och hvars röda benämnes karmin.

- Nu är frågan: huru uppfattar ögat alla dessa färger?

Svaret härpå är svårt. Tvp hypoteser stå emot hvarandea och båda anföra färgblindheten såsom bevis för sin rigtighet. Helmholtz, hufvudmannen för den ena teorin, antager i ögat tre slags nervtrådar, som motsvara grundfärgerna: retning af det första slaget verkar förnimmelse af rödt af det andra slaget grönt och af det tredje violett. En mycket intressant iakttagelse visar, att på ögats näthinna mäste finnas särskilda, för rödt känsliga element. Man kan nämligen lätt öfvertyga sig om, att näthinnans yttersta delar äro okänsliga för de röda färgerna. Man tager något rödt föremal, t. ex en lackstång, i handen och förer den, under det man ser rakt fram, på sidan bakom ögats synfält. För man sedan strången långsamt tillbaka, tils den kommer till gränsen af synfältet, så synes den icke röd, utan svart, och den röda färgen uppdyker plötsligt, när man för lackstången lätgre fram. Med blått förhåller det sig annorlunda. Denna färg igenkänner man mycket väl äfven vid gränsen af synfältet. Näthinnan är altso i sina yttersta delar blind för de röda färgerna, emedan här de för rödt känsliga nervtrådarne saknas. Och då dessa ställen på näthinnan mycket väl uppfatta blått, sp kan denna okänslighet för den röda färgen icke bero på total saknad härstädes af förnimmelstrådar. Vore nu de färgförnimmande nervtrådarne blott af ett enda slag, så skulle äfven de i näthinnans yttersta delar liggande uppfatta den röda färgen, men detta är, som vi sett, icke fallet; altså måste det finnas särskilda förnimmelsetrådar för rödt och följaktligen äfven för de andra färgerna. Enigt Helmholtz åstadkommer rotningen af två och tco färgskänsliga nervtrådar förnimmelsen af blandad färg; retas de allesammas lika starkt, uppkommer intrycket af hvitt. Helmholtz har hygt denna sin teori på en redan år 1807 af Thomas Young uppstäld hypotes, som han vidare utvecklat. Denna Young-Helmholtz'ska teori öfver färgförnimmelserna ger den för lekmännen lättast fattliga förklaringen öfver dem. Likväl räknar äfven en andra teori ett icke ringa antal vetenskapsmän såsom sina anhängare, och detta är Herings. Denne förnekar, att hvitt är en blandad förg, emedan man icke i den samma kan urskilja två eller flera andra färger, liksom man i en treklang hör tre toner. Hering skiljer därför mellan tre olika beståndsdelar i synapparaten: den svart-hvita, blå-gula och den rödt-grönt känsliga, altså en färglös och två färgade substanser.

De båda teorierna förklara nu färgblindheten hvar och en på sitt sätt. Anhängarne af den Helmholtz'ska teorien antaga tre slags färgblindhet: Den rödblinde skall blott kunna uppfatta grönt och violett och deras blandning: blått; rödt synes honom som svart, och blandade färger, som innehålla rödt, förefalla honom som om rödt i verkligheten skulle felas; hvitt t. ex. förefaller honom grönblått. I enlighet därmed påstås den grönblinde blott kunna uppfatta rödt och blått, och den bläblinde blott rödt och grönt. Enligt Hering däremot skall den rödblinde tvärtom vara röd grön-blind, d. v. s. den röd-gröna synsubstansen fattas honom som gult eller blått. Rent gult och rent blått jämte svart och hvitt äro altså tillräckliga för att sammansätta alla för hans öga förekommande färger. Vid fördomsfritt betraktande medge likväl många oftalmologer, att ingendera teorien fullkomligt förklarar färgblindheten, utan att den rätta förklaringen öfver denna abnormitet ännu återstår att söka.

Den äldsta metoden för upptäckande af färgblindhet härstammar från Seebeck. Han lät dem, som skulle undersökas, sortera olika broderimönster, hvilket alla färgblinda naturligen gjorde origtigt. Professor Holmgren i Uppsala, hvilken, som bekant, mycket sysselsatt sig med och inlagt stora förtjenster om studiet af färgblindheten, har uppfunnit en enklare och mindre tidsödande metod. Han framlägger olika färgade garn som mönster och låter sedan dem, som skola undersökas, till hvarje mönster lägga de garn, hvilka förefalla dem ha samma färg. Under det arr nu den normalsynte mer eller mindre fort alt efter sin färgkunskap afskiljer till och med dina schatteringar, så lägger däremot den färgblinde garn af de mest motsatta färger till mönstren.
Det gör ingenting, utan är tvärtom nyttigt, att många äro på en gång närvarande vid dessa prof. Den normalsynte fullgör sitt prof mycket fortare, sedan han fått en eller flera gånger åse, huru garnen skola sorteras, och den färgblinde åter lär sig ingenting, om han aldrig så många gpnger får se på: han gör ändå samma fel som sina föregångare. Garn ha det företräde framför andra mönster, att de icke glänsa, ha samma färger på alla sidor och äro lätta att transportera, emedan de icke brytas sönder.

Bland 34,284 personer som af professor Holmgren blifvit undersökta, ha 3,51 proc. varit män och 0,26 proc. qvinnor. Man ser däraf, att i följd af den ständiga sysselsättningen sedan generationer tillbaka med färger färgsinnet mycket mer utbildat sig hos qvinnorna än hos männen.

Förgblindheten är afgjort ärftlig. 1 regeln härstammar felet från modren på så sätt, att icke hon sjelf, men hennes far varit färgblind, hvarefter med öfverhoppande af en generation hennes barn också bli det. Färgblinda syskon, isynnerhet böder, påträffas ofta. Färgblindheten är tyvärr obotlig. Alla försök att genom fortsatt systematisk öfning adlägsna den bli fruktlösa. Det ända sättet att för kommande generationer inskränka antalet färgblinda vore att i skolorna med undervisningens tillhjälp söka höja färgsinnet i allmänhet. En dylik undervisning skulle äfven ha det goda med sig, att den färgblinde blefve snart upptäckt och kunde varnas för att vända sin håg till yrken, för hvilka hans fel gör honom omöjlig.

Ei kommentteja :